Ur askan, i elden

Har inte skrivit något alls på ett tag. Novembermörkret skulle jag kunna skylla på eller att jag jobbade 6 av 7 dagar varje vecka senaste månden. Upploppet på min kirurgplacering blev intensiv men bra mycket roligare än förväntat. Jag slapp operation, det var bara på ortopedplaceringen som jag höll hakar. Fick lägga ett thoraxdrän och sy en massa småsår, mer avancerad än så blev aldrig min kirurgplacering. Jag räknade ner timmarna på slutet. Jag saknade och saknar medicin fortfarande. Så var det äntligen över och så kom jag till morgonmötet måndagen efter på psykavdelningen jag ska jobba på. Efter en dag skrek jag bara ”Kirurgen, allt är förlåtet, ta mig tillbaka”. Att vara utled på att hälsa på nya människor, särskilt nya människor i personalen som kanske kan klassas som ”lite speciella” i kontakten, det är något som AT-läkare över hela landet känner igen sig i (antar jag). Man är det sociala smörjmedlet mellan arroganta överläkare och arga syrror. Man är både patientens och läkarkårens advokat. Man blir en mästare på att skapa nya kontakter och meningen ”hej-vem-är-du-då-å-hur-länge-har-du-jobbat-här-då” duggar inte bara tätt, den ösregnar. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Hursomhelst känner man sig mycket välkommen på ”psyk” och även om personalen är märklig så är det rätt gemytligt. Mina nya klädesarsenal innefattar en blå kofta, för att smälta in bättre. Jag är placerad på en avdelning som handhåller personlighetsstörningar och depressionsproblematik.  Det görs inte många knop här.  ”Njae, det är inget man gör på en dag, direkt.” Att ställa om från impulsen att skriva ut patienter så fort man bara kan till att höra ”njae, vi ger det några veckor till” är svårare än man tror. Man kanske tror att jag är en rätt avspänd kille med det där ”inneboende lugnet”. Då misstar man sig. Jag stiftar upp nya häftstift i ringmuskeln varje morgon för den där krispiga, nyfräscha rastlösheten som endast ett fåtal kan uppbringa.

I övrigt har det inte hänt så mycket förutom att jag vann ett handledarpris på kirurgen! Det var de rara läkarstudenterna som hade röstat fram mig till bästa handledare/lärare. Jag tror priset delas ut sex gånger per år, det vill säga de månaderna som studenterna har placeringar på avdelningar/akuten/operation. Två biobiljetter, ett fint dokument och många ryggklappningar från kollegor blev priset. Jag är fortfarande helt skakad och ärad. Utan tvekan den finaste utmärkelsen jag vunnit någonsin. Då ska man inte tro att det handlar om någon som helst ämneskompetens, jag kan knappt hålla en skalpell ens en gång. Antagligen tycker de få kandisar jag träffat på att jag är en trevlig prick som är lätt att arbeta med. Det är inte fy skam det heller. Jag gillar att ha kandidater för det tvingar mig att läsa på massor. Det kommer alltid några frågor man inte kan svara på och så har man plötsligt en massa nya grejer att kolla upp på de där vanliga tillstånden som man handlägger som en zombie utan att någonsin stanna upp och tänka till på.

Nu är det middagsdags, vi hörs snart igen.

Det går inte att förklara

Jag älskar sporten fotboll och har gjort så under en mycket lång tid. Det går inte att förklara varför det är så, det bara är så. Jag har försökt massor av gånger. Det går inte. För frågorna man får är alltid relevanta: ”Men hur meningsfullt är det att springa omkring och sparka på en boll?” eller ”Vad spelar det för roll om 11 killar sparkar en boll igenom en ram fler gånger än 11 andra killar?”

Det är väldigt många högintellektuella som jag träffar tills vardags som har svårt för det här med idrottsintresse. Som blir upprörda om de visar fotbolls-VM på teven istället för något annat program de hellre hade velat se. Jag förstår dem. Det hela är helt obegripligt, för den faktiska betydelsen av att ett lag vinner och ett annat förlorar, ja då måste man leta upp matteböckerna från gymnasiet och diskutera hur limes går mot noll och hela den biten igen.

Ändå sitter jag där och följer varenda match när ”mitt” lag spelar. Jag går till fotbollsstadion och hejar. Jag läser kopiösa mängder information om mitt lag och spelarna. Jag kan rabbla statistik och resultat in absurdum. Hade jag inte dragit av korsbandet två gånger hade jag varit ute på ängarna och spelat på sommaren. Jag kan inte förklara det här beteendet, men spänningen i det hela, glädjen i att vinna och smärtan i att förlora, troligtvis är det ett hopkok av samtliga. Jag kan inte förklara fenomenet, jag begriper det inte fullt ut själv och jag är mycket rationell i mitt tänkande i vanliga fall. Det här är något annat.

Jag kan inte förklara hur tom man blir i själen när slutsignalen till en förlust går, eller hur ont det gör i mellangärdet när motståndarna gör mål. Jag kan inte förklara varför man lägger en söndagsnatt till att stå bland tusentals andra och sjunga i ren glädje för att 11 killar sparkat omkring en boll och vunnit fler matcher än några andra lag i samma land under en given tidsperiod.

Många hävdar att det är dumt. Man kan absolut tycka att det är dumt att investera så mycket känslor i något som faktiskt inte betyder ett dyft. Sedan kanske inte killen som står bredvid mig i publiken, med halva prillan rinnandes ner över framtänderna och texten ”Fröjdfelt är en hora” på magen är den jag önskar som operatör då en anhörig behöver bli av med en hjärntumör. För många är han urtypen av en fotbollssupporter. Det finns många puckade alkoholromantiker som går och tittar på fotboll. Det är ofta beklagligt. Det gör mig ofta ledsen. Samtidigt finns det en kärlek till all den stämning som omger sporten, med hejaramsor, med upptrissning kring olika matcher. När vi gör mål skiter jag i att han troligtvis är en jävla idiot, man skriker ut sin glädje tillsammans och kramas. Det finns något förbrödrande i det (som i förlängningen förstås också är meningslös då det enda gemensamma vi har är att vi slumpats att hålla på samma lag). Men det finns nåt vackert i det också.

I natt stod jag tillsammans med tusentals andra och sjöng och hyllade ett gäng killar som sparkat en boll och vunnit en massa matcher. Det var egentligen helt meningslöst, och jag kan inte förklara varför, men det var så fruktansvärt härligt. Jag har sovit 2,5 timmar och har en sex dagar lång arbetsvecka framför mig. Ändå går jag till jobbet med lättare steg än någonsin.

Vem hör att ett hjärta stannat?

De har dukat upp hela läkarmottagningen med bord med kallskuret på. Det är blommor överallt. Jag är tidig som vanligt. Jag är alltid tidig. En av sekreterarna rättar till en av dukarna på borden. Jag går ljudlöst förbi. Jag stannar framför dörren mitt i korridoren. Jag knackar på och hon öppnar. Hon är också tidig. Hon är alltid tidig.

”Henka!” utbrister hon och vi kramas. ”Jobbar du idag mamma?” frågar jag när jag ser att datorn är på och öppna pappersmappar ligger på skrivbordet. ”Ja” viskar hon. ”Jag passade på att komma in tidigt och jobba lite med registret. Ser du vad de har ordnat iordning här utanför?” säger hon och snörper munnen som hon gör när hon när något rör henne i själen.

”Ja, vad fina de är. Visst är det kul?” säger jag och klappar henne på ryggen. ”Äsch, vad ska de hålla på att fira för?” viftar hon bort den tryckta stämningen med. ”Det är väl klart de måste tacka av dig för allt du gjort, herregud” argumenterar jag fram.

Hon sjunker ner på sin arbetsstol och tittar på mig. ”Jag tycker det är lite jobbigt.” Axlarna hänger tungt och hon lutar sig fram och bläddrar i några papper. Hon suckar. ”Sätt dig i soffan och läs den här artikeln, vi behöver inte gå ut på en halvtimme” säger hon och blickar mot datorskärmen medan hon ger mig en artikel om hur man diagnosticerar olika rörelsebaserade sjukdomar.

Jag önskar jag kunde säga något. Hon älskar det här. Hennes själ ligger här, i de här pappershögarna, i de höga bokhyllorna med alla pärmarna i. Jag vet ingen som brinner eller brunnit mer. Det är märkligt att det ryms så mycket inspiration i den där lilla kroppshyddan. Hon är fortfarande briljant, trots att hon hunnit fylla 67.  Hon fick en av de finaste utmärkelserna man kan få förra året som kliniker inom hennes gren. Jag läser artikeln och morsan knappar vidare på datorn. Jag iakttar henne medan hon frenetiskt dyker ner bland papprena för att därefter hamra på tangenterna.

Så slår klockan ett och vi tar oss ut i korridoren. Det är fullt med människor. Det ska tas bilder och kramas. Folkgruppen rör sig in i biblioteket där verksamhetschefen håller tal. Han läser en dikt på finska för henne som han memorerat med hjälpligt uttal. Därefter börjar folk hålla spontantal, allt från sekreterarna till överläkarna. Pensionerade professorer som tagit sig långväga hit ursäktar sig och kliver fram med hatten i hand och håller hyllningstal. De pratar om värme, om klinisk brilians och arbetsmoral. Morsan viftar bort allt med komik och river ner några skratt. De säger att hon är en av de största som vandrat i korridorerna. Hon svarar ”På bredden, ja” och sådär håller det på. Men så kommer hennes gamla chef från en arbetsplats långt tillbaka i tiden, en respektingivande nestor som jag vet mor håller högt. Han vankar fram med sin uttalade knäartros och talar vackra ord om hur mamma är som kollega, hur hennes yrkesutövande är en konst. Det brister för henne. Personalen presenterar en alldeles för dyr och stor present. Mor håller själv ett litet tacktal och avslutar som hon brukar göra när hon undervisar ”och se till att undersök patienten ordentligt!” Många skrattar igenkännande, det är fler än jag som blivit undervisade i det här rummet.

Vi hugger in på maten. Det diskuteras knepiga patientfall hejvilt, jag misstänker att det är sällan superspecialister träffas i samma rum såhär. Några ”jamen skicka honom till mig” eller ”jag kollar in i det där på måndag”-överenskommelser görs. Jag får se mor sitta som Jesus vid sista måltiden medan olika kollegor hälsar på henne och i förbifarten konsulterar henne. En sekreterare tar mig åt sidan och berättar hur de uppskattar henne. Vi skämtar lite om att hon aldrig kommer sluta jobba. Jag säger att jag är här för att hjälpa mor bära presenterna. Det är inte alls därför jag är här.

Så droppar folk av en efter en och vi blir kvar på den tomma mottagningen. Jag hjälper sekreterarna och en av mors kollegor att städa av borden. ”Vad fint av er, tack så hemskt mycket, jag tror hon blev jätteglad” säger jag. Jag hittar mor inne på sitt rum, framför datorn. ”Fem minuter, sen kan vi åka” säger hon medan jag packar ihop presentkorgarna och blommorna.

”Mamma, jag vet att det suger” säger jag och lägger handen på hennes axel. Hon reser sig ur stolen och så kramar jag om henne. ”Suger” svarar hon och håller hårt om livet på mig. ”Du anar inte hur kul vi har det här” fortsätter hon och snörvlar. ”Äsch, nu pratar vi om annat.” Sedan tittar vi på några roliga youtube-klipp som jag vet hon kommer skratta åt. Och så pratar vi om annat.

Eftersom hon inte kunde pensioneras ordentligt då det inte finns någon som kan ta över efter henne än så kommer hon jobba vidare som timanställd fram tills vidare på 60%. Men det kommer en dag då hon packar ihop sista lådan från rummet. När hon behandlat sista patienten. Jag vet hur hon kommer känna då.

Låt hjärtat bli mull, men låt oss prata om annat.

Mästaren av rostade mackor

Jobbat av ännu ett av de obligatoriska extrapassen på kirurgen. Som AT-läkare skall man ha två sådana under sin placering, jag lyckades få fem, av nåt härligt misstag. Men det är faktiskt inte bara bajs, jag tycker man lär sig mer på dessa hektiska jourpass än vad man gör under hela veckan. En annan lite smygrolig grej (för mig!) är att jag blivit nominerad av kandisarna till ett handledarpris, för utmärkt handledning förra månaden. Jag vann inte, det gjorde någon professor som handleder kirurgterminen. Jag har bara haft 4 studenter totalt, och är jätteglad över att ha blivit nominerad ens! (Fejkler in i Oscars-kameran)

Min far ringde mitt i helgjouren och undrade om jag kunde vara toastmaster på hans 80-års fest i december. Han är så härligt gammal att han blir stressad av telefonsvarare och uppger alltid sitt fullständiga namn. Han försöker låta som en maskin av någon outgrundlig anledning också, som för att förhöja den formella komponenten av att prata med en maskin. ”Det här är …… …… som ringer och önskar telefonkontakt.”

Han är så fruktansvärt fin, både som pappa och rent generellt. Jag hämtar mycket inspiration från honom i mitt jobb. För mig är han en liten sötfarbror som blir rosig om kinderna när det är extrapriser på basmatvaror i Konsum. För många andra är han skräckinjagande i sin respektfulla framtoning. De flesta av mina flickvänner har varit rädda för honom i början. ”Det känns att han varit chef” brukar de säga. Folk jag träffar i jobbet kallar honom den ”famösa” och annat trams. Han hänger som porträtt på ett annat sjukhus och ser sträng ut. Jag brukade gå förbi hans porträtt när jag jobbade där som undersköterska förut och hälsa på väg in till jobbet varje morgon. Det var lite mysigt på nåt sätt, även om han såg sträng ut.

Klart jag kommer vara toastmaster åt sötpappa. Jag var det åt sötmamma på hennes 60-års fest för några år sedan. Det var en trevlig tillställning, hon hade hyrt huvudstadens största gaykör som framträdde otroligt proffsigt. Jag minns hur hon presenterade dem som ”Jag har jobbat som konsultläkare på venhälsan för homosexuella under 15 års tid och det kan jag säga er, inget luktar så gott som nybadad bög.”

Jag kommer från en mycket speciell familj, det vågar jag påstå. Inte speciell på det extra kromosom-sättet. Jag gillarom allihopa. Det skulle ni också gjort om ni var jag, men helt ärligt, hur hade det sett ut?

Väggen

Tarmar, pungar, gallblåsor och bukspottskörtlar fyller mina dagar på kirurgen. Jag hittar inte peppen att läsa extra hemma. Har exakt 5 veckor kvar nu på det här ”blocket”, men vem räknar?

Till råga på allt har jag fått 5000 kronor för lite i lön den här månaden, och det är precis tillräckligt mycket pengar för att jag måste orka hålla på och tjafsa om det med nån random löneadministratör.

Det är höst ute och det är tänkt att man ska uppskatta höstfärgerna den där dagen när det inte regnar, ni vet. Att uppskatta hösten innebär till stor del att uppskatta frånvaron av hösten. Man uppskattar att sitta inomhus när det är ruggigt ute. Ja, gudars så härlig hösten är.

Nä, nu ska jag snart sova för snart går jag extrajour (icke-frivillig) utöver min 40 timmars vecka. Det hör ju till.

Att få laxermedel i lunchlådan

Vi satt och fikadiskuterade häromveckan på narkosen, jag och några syrror. Det diskuterades i upprörd ton över diverse TV-program. Jag beslöt mig för att ansluta i diskussionen. ”Näemen jag tycker faktiskt att Anna Anka har en poäng i det hon säger” tryckte jag fram avspänt. Fikarummet stannade upp och tiden stod stilla för en sekund. Syrran framför mig tog sats som i slow motion ”Men vad i helv…” innan jag hann avbryta henne. ”Alltså jag skämtar ju för fan, haha.” Allt återgick med ens till det normala. Jag hade än en gång använt ironi alldeles för tidigt i mina mellanmänskliga relationer.

Jag måste sluta förutsätta att folk förstår mig. Tidigare har jag droppat bomber som ”Jojo, men Hitler fick i alla fall tågen att gå i tid, och nog fan var det pli på skolsystemet” vilket för mig är ett uppenbart skämt när det diskuteras nåt i relation till förintelsen eller andra världskriget.

Här är några andra ironiska skämt man absolut inte får dra om man inte är en sammanvuxen siamesisk tvilling med personen man skämtar med.

”Nämen jag tycker ni tjänar tillräckligt. Heh, det är ju inte direkt som att ni jobbar.” (a k a den moderna självmordsbombaren på en sjuksköterskeexpedition)

”Hon lär ju ha provocerat honom en hel del.”

”Du, jag stack hål i kondomen, for shits and giggles.”

Diego Armando Maradona

Vi har precis ätit middag. Det ringer på dörrklockan på nedervåningen. ”Hej, får Henrik komma ut och spela lite?” hör jag en pojkröst säga. ”Ja, det går bra, vänta lite” säger min mor med sin finska brytning. Jag hör hur hon drar andan innan hon ropar, men jag är redan på väg. ”Hen-kaaaaaaa!” skriker hon för fulla muggar för att sekunden senare upptäcka att jag är på väg nedför trappan. ”Tja” nickar jag till Tobbe som står i dörren. Han är tre år äldre än jag och jag försöker verka oberörd. ”Mamma, var är mina skor?” säger jag och tittar mig omkring i hallen. Hon tar fram ett par. ”Men åh, fotbollsskorna” suckar jag när hon tar fram mina vanliga gympadojor. Jag kommer på att de står vid den andra dörren. ”Vi ses på allmänningen” säger jag för att bespara mig pinsamheten i att morsan måste knyta mina skor. Tobbe piper iväg. ”Du måste säga till om de är dumma mot dig” förmanar morsan medan hon knyter mina skor. ”Kom hem direkt om de är dumma mot dig!” fortsätter hon. ”Men mamma! Hårdare. Gör dubbelknut.” grymtar jag och dikterar snörningen. Mina vanliga skor har kardborreband men fotbollsskorna har snören jag inte kan knyta. ”Håll er på allmänningen så jag kan ropa in dig sen” är det sista jag hör innan jag springer iväg alldeles upprymd över att få spela boll med de stora grabbarna.

Alla andra är redan där när jag kommer dit. Jag är som vanligt yngst. Vi delar lag och jag blir inte vald sist. Det blir Daniel som bor på gatan längre ner, men han är också rätt ung, bara ett år äldre än jag. De andra går i min storasysters klass och de är jättetuffa tycker jag. Jag får alltid vara med för dem vilket gör mig lite tuff också, i alla fall när jag berättar om det för mina kompisar.  

Någon gnäller över ojämna lag. Tobbe och Örjan är på samma lag, det kommer aldrig gå. Ett förslag blir att byta Tobbe mot Daniel om lagen är blir för ojämna. Alla går med på det. ”Pax för att vara Maradona!” ropar Örjan. ”Zico!” skriker Tobbe. ”Careca!” skriker en kille jag inte kan namnet på.

Jag kan inte så många namn på fotbollsspelare och vill inte göra bort mig så jag skriker ingenting. Jag blir tilldelad att vara Glenn Strömberg, någon jag inte har någon aning om vem det är. Jag är alldeles för fokuserad på att komma ihåg vilka som är på mitt lag, så jag inte ska göra bort mig. Vi springer omkring, ett gäng världsstjärnor i fotboll och spelar tills min mamma kommer ut till planen. Hon gör det ibland när hon ska hämta hem mig. ”Jag måste gå” deklarerar jag besviket när jag ser henne komma gående. Allt stannar upp. Jag springer bort och ber om nåd att få spela lite till. ”Ni är snälla mot honom va? Ni får inte vara dumma mot honom bara för att han är liten” säger morsan vänligt till Tobbe och jag skäms ögonen ur mig. ”Men mamma!” säger jag och stampar i marken. ”De är inte det.”

”Nej, vi vet” säger Tobbe. En annan kille som står och dribblar med bollen stannar plötsligt upp. ”Men han är bra.”

Morsan rufsar om mig i håret och verkar nöjd med ordutväxlingen. ”Du får spela en halvtimme till, men sen måste du sova. När jag ropar måste du komma” säger hon. Jag nickar tacksamt och blir fylld av energi. Benen trummar otröttligt över gräsplanen av själva glädjen över att få vara med. Mitt lag vinner med 4-2 i matcher. Så kommer morsans inropning, och jag har inget annat val än att ge upp för dagen. ”Kan du lira imorrn?” frågar Örjan när jag går med sänkt huvud från planen. Det känns pirrigt och nervöst. ”Jag vet inte, du får fråga morsan.”

”Aja, okej.” säger han och vänder tillbaks mot de andra. Jag hör Tobbe säga att han borde vara Maradona istället för Örjan, eftersom Tobbe är bäst. ”Men du är ju högerfotad” kontrar Örjan. ”Det är ju du med!” påpekar någon. ”Då får Henka vara Maradona nästa gång, för han är vänsterfotad” hävdar Örjan. Jag börjar springa för jag måste skynda mig hem och berätta för mamma, för storasyskonen, för hela världen.

”Mamma! Mamma! Jag ska vara Maradona nästa gång!” skriker jag och springer in till henne i köket. ”Voi Henka! Du måste ta av dig skorna” säger hon argt och motar ut mig i hallen. Hennes påhopp lägger en sordin på stämningen. Jag har dragit in smuts i köket, jag vet att jag gjort fel och skäms lite. Hon tar av mig skorna smått aggressivt i hallen medan jag stödjer armarna på hennes axlar.

”Jag ska vara Maradona nästa gång mamma” säger jag försiktigt för att trösta henne. Hon blir inte gladare av det.

Min dag på IVA…

…som AT-läkare:

Jag träffar min handledare. Han är trevlig. Jag träffar båda mina patienter, de är medvetslösa. Jag utför dagens gärning när jag 1) hjälper till att köpa lunch till kollegor 2) skriver en daganteckning. Dagen räddas av intressanta syrabasdiskussioner och nyförvärvad respiratorkunskap. Dagen tyngs av avgrundsgråt från anhöriga som inser att det är kört.

…som iakttagare:

IVA-syrror är ett släkte i sig. Ett fantastiskt jävla bra släkte. IVA-vubben for the win. (vub=vidareutbildning, din n00b) (n00b=newbie=new beginner=nybörjare, suck)

…som en sportintervju:

Nämen jag tyckte det kändes bra. Det är ju inte mycket att göra på det andra tryckfallet där, jag tycker Hasse gör det bra med vätskan. Jag menar det är ju mycket som ska stämma, va. Sen att några kolar, det får man räkna med. Jag tyckte det kändes bra idag. 

…som Bruno K Öijer:

Vintergatans isande duggregn, släpar sin vidrighet över sajberspejs nebulosa. (Konstpaus)

Detta islånga land, av maskar fördömda i mörkret.

Kandidat

Jag är för närvarande placerad på narkosen, men den enda som sover är jag. Dessa två veckor är jag på operation, det innebär för mig att titta över axeln medan någon söver något alternativt lägger en epidural bedövning. Sen fikar man i några timmar tills nästa sövning. När jag går in i fikaväggen efter en halvtimme ditchar jag min handledare och går och raggar nya fall. Nya axlar att titta ovan. När jag fått nog och sagt ”är det okej om jag tar nästa?” några gånger för mycket får jag lägga en spinal bedövning, vilket känns upplyftande. Jag har gjort någonstans kring 100-talet lumbalpunktioner tidigare men den nya nålen är lite småkul och mycket bättre ur biverkningssynvinkel. Jag går hem för tidigt varje dag. Jag hinner kolla mailen 140 gånger om dagen och internet känns pinsamt litet. Att vara AT på narkosen (på operation skall tilläggas) på mitt sjukhus bränner sannerligen inte ut någon. När handledarna får dåligt samvete frågar de mig om jag vill pröva att sätta en perifer venkateter, helt random. Jag vet precis hur de känner sig och jag förklarar att de inte måste hitta på saker åt mig, jag reder mig själv, och dessutom är det ju viktigt och bra att få titta också. Det är givetvis sant, men så förbannat tråkigt att vara outnyttjad, igen. Min intensivvårdsplacering börjar snart. Det ska faktiskt bli riktigt kul! Intensivvård innebär mycket fysiologi och det är alltid roligt. Vätskebalans, syrabas-status och autonoma funktioner, jag längtar.

Barnpassning

http://verticalcomics.com/comics?bwbps_page_1=36

Barnpassningen gick bra i helgen, de är så rara och snälla. Lillgrabben hittade en jätteobehaglig wodoo-docka på vinden som han blev fäst vid. Han är jätterädd för att vissa helt banala grejer och inte ett dugg rädd för andra saker som jag själv tycker är läskigare. Märkligt.

Lilltjejen bajsade som om det inte fanns någon morgondag. Hon såg så finurlig ut varje gång också, som om hon gömt en present åt mig någonstans. Det hade hon också, i blöjan och hela vägen upp på ryggen. Efter tredje paketet på 6 timmar bajsade jag ner mig själv rejält och bad henne byta. ”Vem skrattar nu då?” väste jag och visade hur bajset hade krupit upp på ryggen. Hon ignorerade detta sarkastiska skämt listigt och vägrade byta på mig, och hygienfreakish som jag är bytte jag själv. Jokes on me, liksom.

http://verticalcomics.com/comics?bwbps_page_1=34