Not worthy

Jag har tackat ja till en deal efter ATn som är bättre än jag någonsin hade kunnat hoppats på. De tankarna som snurrar i huvudet är att jag inte är värdig och när kommer egentligen bluffen att avslöjas? Ungefär samma tankar jag haft inför varje anställning i karriären hittills således.

Mitt liv är kantat av osannolik tur, misstänker jag.

Last night a Ringer saved my life

Åt en köttfärslimpa plus extra grönsaker i personalmatsalen som smakade ”subpar” som man skulle sagt om man var engelsk adelsman. Två timmar senare började jag känna mig ”subpar”.  Gick hem lite tidigare från jobbet. En timme senare var jag ett läckande såll ur alla kroppsöppningar och då menar jag vattenforsen där bak och kaskader där fram. Kände att jag förlorade för mycket vätska för snabbt så jag försökte få i mig vatten, som bara studsade tillbaka. På tre timmar hade jag gått 12 ggr på toaletten och förutom detta kräkts ordentligt i 6 omgångar. Efter sista kräkattacken kände jag att benen inte bar och hur lårmusklerna började krampa ihop sig. Så jag ringde en kompis som snällt nog skjutsade in mig till akuten, med egen hink och allt. Kämpade med frossa och kräkhink i akutreceptionen, träffade några kollegor som direkt såg att nåt var fel och höll sig på minst 30 meters håll. ”Jag ska till infektion” hann jag säga till kassatjejen innan jag kräktes i min hink. Hann med en kräkning och ett toalettbesök innan jag fick en brits. Det var mycket märkligt att inte orka sitta upp, har aldrig känt mig så svag förut. De rullade in mig på ett isoleringsrum med egen toalett. Vilopulsen var 133, blodtrycket stabilt 132/90, temp 38,0. ”Jag tar en Ringer och lite Primperan iv, typ 10, inget supp det kommer bara rinna ut” sa jag till undersköterskan som tog kontrollerna. ”Du får vänta litegrann på doktorn” sa hon vänligt. ”Jag vet att jag är jobbig, men ni kan väl sätta nål nu, jag lovar det inte kommer skada”. Men någon nål blev det icke den gången och jag låg och vred mig på britsen. Av någon anledning var jag motoriskt orolig, jag kunde som inte ligga stilla ens om jag försökte. Fick tre filtar på mig av den snälla undersköterskan. Det tog ytterligare någon halvtimme-timme innan läkaren dök upp. ”Jaha vad har du för nåt då?” frågade hon mig och jag svarade ”Jag skulle gissa på staph aureus matförgiftning eller den elakaste calici jag hört” sa jag feberyrande. Hon var ST-läkare och jättetrevlig och sa att jag skulle få lite Ringer och lite Primperan. Jag vet inte om hon höll med mig om mitt självdiagnosticerade men hon höll god min.

Hb 176, LPK 14,2 (varav neutrofiler 12,5) CRP 6 och detta på typ 4,5 timmars symtom. Kaliumprovet hade hemolyserats men det hade varit intressant att se vad det visade. För er som inte är i ”gemet” kan man väl i alla fall förklara att ett hemoglobinvärde på 176 visar på att man är ”intorkad” dvs att man förlorat en hel del vätska. De andra proverna säger egentligen mest att kroppen är påverkad, troligen av en infektion men LPK (vita blodkroppar i blodet) kan faktiskt stiga vid kräkningar allena.

Hursomhelst fick jag nål, RingerAcetat och Primperan och det var en underbar känsla att återfå muskeltonus i kroppen, på mindre än 2 timmar! Det är alltid en märklig känsla att vara patient på det stället man oftast är doktor på, men det gick faktiskt hur smidigt som helst, även om jag säkert var en jobbig patient. Jag kom hem och kräkningarna stannade upp av Primperanet, fajtades bara med febern inatt och mindre än ett dygn senare är jag nästan helt återställd!

Stort tack till er som jobbade på akuten och ”bara gjorde ert jobb”, men det är ett förbaskat fint jobb ni gör!

Tre saker man får höra…

…som kan indikera på att följande problem är av mindre art:

1. Ja alltså, temperatur 37,3 är feber för mig. Normalt sett ligger jag kring 36-36,5.

2. Och jag som har en hög smärttröskel.

3. Jag har tid där om 2 veckor, men jag orkar inte vänta på den.

…som kan indikera att det här kan bli ett långt pass:

1. Nej jag bor ensam, tror jag.

2. Jag mår bra, det var de på boendet som skickade in mig. Förbannade skit, jag vill hem igen.

3. Jag har sånna där påsar, vahettere, APO-dos?

…som får dig att fejka en sökning och gå ut:

1. Hehehehe *hick* de sa aldrig att doktorerna skulle vara så unga och snygga på det här stället, då hade jag tagit fintrosorna på mig om-du-förstår-vad-jag-menar.

2. Jag går inte härifrån förräns jag har fått en röntgen! Hör du det?! Jag vill prata med din chef, NU!

3. Är det inte du som bor granne med Jossan? I det röda huset? Nog fan är det du allt. Hah, är du verkligen färdig doktor?

Nytt år

Det blev nyårsfirande inne i stan. Det var sådär. Nyårsfirande överhuvudtaget känns så, ehum, 2009. Det var många år sedan jag längtade efter att få stå utomhus i minusgrader och dricka alkohol, om jag längtade ens då. Det är nu meningen att jag ska säga ”Jag tror jag börjar bli gammal…” men den klyschan är för sliten.

2lax9 var ett helt okej år. Under 2lax10 kommer jag äntligen få jobba med ”det jag vill”, vilket är en flytande definition beroende på dagshumör. Det känns skönt att tänka så. På måndag är jag tillbaka i min blåa kofta, med mina empatiska nickar. Snart skall AT-tenta pluggeriet initieras också. Smaka på det. Tentaplugg. Just when you think you’re out – they pull you back in. (yviga handgester)

Näe, nu ska jag löka bort hela den här första dagen på det nya året. Gott nytt år på er! RIP IN PEACE 2009!!!!!!

Anhörig

Jag hjälper honom upp ur stolen. Stödjer under armen. ”Oroa dig inte för disken, nu tar vi och lindar foten istället och fixar pyjamas så kan vi titta på teven sen.” Han tittar på mig med sorgsna ögon. ”Äsch det behövs inte, det går så bra så. Du är så snäll som det är.”

”Det är ingen fara har jag ju sagt, kom nu istället” manar jag på och så går vi ut till klädkammaren. Foten lindas och pyjamas byts på. ”Vicka på tårna” säger jag, och han vickar på tårna. ”Tack så mycket, det blir bra så, du är så hemskt rar” svarar han och vickar på tårna. ”Sluta nu har jag sagt. Kom här” manar jag vidare och vi tar oss med nöd och näppe uppför trappen. ”Har jag berättat för dig om den gången när vi åkte tunnelbana, ja du väl väl kanske 4 år…”

”…och jag sjöng så att tanterna grät, ja det har du” säger jag lätt irriterat medan jag balanserar hans tunga kropp på väg till teverummet. Skammen slår till direkt. Jag borde låtit honom berätta den historien, han blir så glad av det. Mitt förbannade tålamod. ”Det är fin historia, jag tycker mycket om den” säger jag och stryker honom över ryggen. ”Du skulle sett hur de lyste upp” säger han uppmuntrad och berättar historien ändå.

Jag tittar bort för att han inte ska se att jag kämpar med tårarna. ”Skärp dig för fan, han kommer bli ledsen” tänker jag argsint, men det hjälper inte. Försöker tänka på vad jag måste förebereda för nästa dag. Så ringer plötsligt mobilen och det är ditt namn på displayen. ”Jag måste ta det här” ursäktar jag mig och lämnar honom  framför teven.

Din röst är sprucken och du är ledsen. Du har ångest och gråter. Du känner dig värdelös och att ditt liv bara springer ifrån dig. Du kommer aldrig klara tentan imorgon. Jag lyssnar ett tag och säger sedan att alla känner så någon gång. Jag försäkrar dig om att du är duktig och fin och att allt kommer att bli bra. Kommer på att jag glömt hans kvällsmedicin så jag avslutar samtalet innan du har fått ordentlig ro. Du ringer upp fem minuter senare och ursäktar dig att du ringer igen. Så går vi igenom samma rutin igen. Jag hör hur du skaver i din ensamma lägenhet. Hur väggarna krymper luften omkring dig och hur världens alla krav lastats av på dig. ”Vi hittar på nå’t kul när allt det här jobbiga är över” tröstar jag. ”Det går över, det går alltid över, det är bara jobbigt precis just nu. Jag hade det precis likadant” säger jag och det verkar ha effekt. Du frågar hur jag har det och jag ljuger att allt är bra, att allt går över förväntan. Du tycker det låter skönt och lovar att inte störa mer. En halvtimme senare har vi en kortare version av de två tidigare samtalen.

Jag plockar disken och och dukar fram för frukost så det ska vara färdigt imorgon bitti. Jag skriver instruktionerna på hur man värmer maten i mikron och ritar bilder. Märker upp matlådorna och mikron med postitlappar. Det finns något lugnande i dagsförberedelserna.

I nattlampans sken tittar jag förstrött i gamla fotoalbum. Försöker minnas så mycket jag bara kan, för jag vill inte minnas det här när allt är över. Plötsligt hör jag hur han kräks i rummet bredvid. Jag rusar upp och hittar honom halvsittandes i sängen. ”Det är ingen fara, vi byter bara lakanen, kom här” säger jag och drar upp honom. Han får kräkas i hinken en andra gång innan jag tvingar upp honom i stolen. ”Fan jag borde inte gett den andra ketogantabletten, fan, fan, fan” hinner jag tänka och känner mig skyldig. Han tittar på mig medan jag städar upp. Jag försöker prata om annat och låta så hurtig som jag bara kan. Jag vågar inte titta på honom, för han ser så ledsen ut. ”Det ska inte vara såhär” säger han tyst och eftertänksamt.

”Sluta nu. Du tog hand om mig när jag var liten. Du har gjort så mycket för mig. Man tar hand om sina barn när man är ung. När man blir gammal så får man hjälp, det är inget konstigt med det” börjar jag och fortsätter prata innan han hinner svara. ”Sådärja, känner du hur det luktar citron? Fräscht va? Vill du att jag hämtar tandborsten?”

Han nickar skamset. Jag klappar honom på axeln. ”Äh, tänk inte mer på det nu. Det känns bra att äntligen kunna göra nåt för dig.”

Jag lägger mig sedan i sängen bredvid och läser högt hans favoritdikter ur Gullbergs diktsamlingar. Vi pratar kort om Gullbergs medicinska sjukhistoria innan jag släcker ner. Vid min sängplatsen blinkar mobilen, du har skickat mig ett sms. ”Vaken?” står det.

Jag läser det flera gånger och tvekar, men svarar inte. Orkar inte hantera din ångest mer idag, orkar inte känna mig otillräcklig igen. Framför allt orkar jag inte förklara för dig hur ledsen jag är, för det gagnar ingen. Vill bara omslutas av mörkret och vakna till en ny dag. En annan dag, en annorlunda. Det blir bättre imorgon, det blir det alldeles säkert.

Ur askan, i elden

Har inte skrivit något alls på ett tag. Novembermörkret skulle jag kunna skylla på eller att jag jobbade 6 av 7 dagar varje vecka senaste månden. Upploppet på min kirurgplacering blev intensiv men bra mycket roligare än förväntat. Jag slapp operation, det var bara på ortopedplaceringen som jag höll hakar. Fick lägga ett thoraxdrän och sy en massa småsår, mer avancerad än så blev aldrig min kirurgplacering. Jag räknade ner timmarna på slutet. Jag saknade och saknar medicin fortfarande. Så var det äntligen över och så kom jag till morgonmötet måndagen efter på psykavdelningen jag ska jobba på. Efter en dag skrek jag bara ”Kirurgen, allt är förlåtet, ta mig tillbaka”. Att vara utled på att hälsa på nya människor, särskilt nya människor i personalen som kanske kan klassas som ”lite speciella” i kontakten, det är något som AT-läkare över hela landet känner igen sig i (antar jag). Man är det sociala smörjmedlet mellan arroganta överläkare och arga syrror. Man är både patientens och läkarkårens advokat. Man blir en mästare på att skapa nya kontakter och meningen ”hej-vem-är-du-då-å-hur-länge-har-du-jobbat-här-då” duggar inte bara tätt, den ösregnar. Det blir tröttsamt efter ett tag.

Hursomhelst känner man sig mycket välkommen på ”psyk” och även om personalen är märklig så är det rätt gemytligt. Mina nya klädesarsenal innefattar en blå kofta, för att smälta in bättre. Jag är placerad på en avdelning som handhåller personlighetsstörningar och depressionsproblematik.  Det görs inte många knop här.  ”Njae, det är inget man gör på en dag, direkt.” Att ställa om från impulsen att skriva ut patienter så fort man bara kan till att höra ”njae, vi ger det några veckor till” är svårare än man tror. Man kanske tror att jag är en rätt avspänd kille med det där ”inneboende lugnet”. Då misstar man sig. Jag stiftar upp nya häftstift i ringmuskeln varje morgon för den där krispiga, nyfräscha rastlösheten som endast ett fåtal kan uppbringa.

I övrigt har det inte hänt så mycket förutom att jag vann ett handledarpris på kirurgen! Det var de rara läkarstudenterna som hade röstat fram mig till bästa handledare/lärare. Jag tror priset delas ut sex gånger per år, det vill säga de månaderna som studenterna har placeringar på avdelningar/akuten/operation. Två biobiljetter, ett fint dokument och många ryggklappningar från kollegor blev priset. Jag är fortfarande helt skakad och ärad. Utan tvekan den finaste utmärkelsen jag vunnit någonsin. Då ska man inte tro att det handlar om någon som helst ämneskompetens, jag kan knappt hålla en skalpell ens en gång. Antagligen tycker de få kandisar jag träffat på att jag är en trevlig prick som är lätt att arbeta med. Det är inte fy skam det heller. Jag gillar att ha kandidater för det tvingar mig att läsa på massor. Det kommer alltid några frågor man inte kan svara på och så har man plötsligt en massa nya grejer att kolla upp på de där vanliga tillstånden som man handlägger som en zombie utan att någonsin stanna upp och tänka till på.

Nu är det middagsdags, vi hörs snart igen.

Det går inte att förklara

Jag älskar sporten fotboll och har gjort så under en mycket lång tid. Det går inte att förklara varför det är så, det bara är så. Jag har försökt massor av gånger. Det går inte. För frågorna man får är alltid relevanta: ”Men hur meningsfullt är det att springa omkring och sparka på en boll?” eller ”Vad spelar det för roll om 11 killar sparkar en boll igenom en ram fler gånger än 11 andra killar?”

Det är väldigt många högintellektuella som jag träffar tills vardags som har svårt för det här med idrottsintresse. Som blir upprörda om de visar fotbolls-VM på teven istället för något annat program de hellre hade velat se. Jag förstår dem. Det hela är helt obegripligt, för den faktiska betydelsen av att ett lag vinner och ett annat förlorar, ja då måste man leta upp matteböckerna från gymnasiet och diskutera hur limes går mot noll och hela den biten igen.

Ändå sitter jag där och följer varenda match när ”mitt” lag spelar. Jag går till fotbollsstadion och hejar. Jag läser kopiösa mängder information om mitt lag och spelarna. Jag kan rabbla statistik och resultat in absurdum. Hade jag inte dragit av korsbandet två gånger hade jag varit ute på ängarna och spelat på sommaren. Jag kan inte förklara det här beteendet, men spänningen i det hela, glädjen i att vinna och smärtan i att förlora, troligtvis är det ett hopkok av samtliga. Jag kan inte förklara fenomenet, jag begriper det inte fullt ut själv och jag är mycket rationell i mitt tänkande i vanliga fall. Det här är något annat.

Jag kan inte förklara hur tom man blir i själen när slutsignalen till en förlust går, eller hur ont det gör i mellangärdet när motståndarna gör mål. Jag kan inte förklara varför man lägger en söndagsnatt till att stå bland tusentals andra och sjunga i ren glädje för att 11 killar sparkat omkring en boll och vunnit fler matcher än några andra lag i samma land under en given tidsperiod.

Många hävdar att det är dumt. Man kan absolut tycka att det är dumt att investera så mycket känslor i något som faktiskt inte betyder ett dyft. Sedan kanske inte killen som står bredvid mig i publiken, med halva prillan rinnandes ner över framtänderna och texten ”Fröjdfelt är en hora” på magen är den jag önskar som operatör då en anhörig behöver bli av med en hjärntumör. För många är han urtypen av en fotbollssupporter. Det finns många puckade alkoholromantiker som går och tittar på fotboll. Det är ofta beklagligt. Det gör mig ofta ledsen. Samtidigt finns det en kärlek till all den stämning som omger sporten, med hejaramsor, med upptrissning kring olika matcher. När vi gör mål skiter jag i att han troligtvis är en jävla idiot, man skriker ut sin glädje tillsammans och kramas. Det finns något förbrödrande i det (som i förlängningen förstås också är meningslös då det enda gemensamma vi har är att vi slumpats att hålla på samma lag). Men det finns nåt vackert i det också.

I natt stod jag tillsammans med tusentals andra och sjöng och hyllade ett gäng killar som sparkat en boll och vunnit en massa matcher. Det var egentligen helt meningslöst, och jag kan inte förklara varför, men det var så fruktansvärt härligt. Jag har sovit 2,5 timmar och har en sex dagar lång arbetsvecka framför mig. Ändå går jag till jobbet med lättare steg än någonsin.

Vem hör att ett hjärta stannat?

De har dukat upp hela läkarmottagningen med bord med kallskuret på. Det är blommor överallt. Jag är tidig som vanligt. Jag är alltid tidig. En av sekreterarna rättar till en av dukarna på borden. Jag går ljudlöst förbi. Jag stannar framför dörren mitt i korridoren. Jag knackar på och hon öppnar. Hon är också tidig. Hon är alltid tidig.

”Henka!” utbrister hon och vi kramas. ”Jobbar du idag mamma?” frågar jag när jag ser att datorn är på och öppna pappersmappar ligger på skrivbordet. ”Ja” viskar hon. ”Jag passade på att komma in tidigt och jobba lite med registret. Ser du vad de har ordnat iordning här utanför?” säger hon och snörper munnen som hon gör när hon när något rör henne i själen.

”Ja, vad fina de är. Visst är det kul?” säger jag och klappar henne på ryggen. ”Äsch, vad ska de hålla på att fira för?” viftar hon bort den tryckta stämningen med. ”Det är väl klart de måste tacka av dig för allt du gjort, herregud” argumenterar jag fram.

Hon sjunker ner på sin arbetsstol och tittar på mig. ”Jag tycker det är lite jobbigt.” Axlarna hänger tungt och hon lutar sig fram och bläddrar i några papper. Hon suckar. ”Sätt dig i soffan och läs den här artikeln, vi behöver inte gå ut på en halvtimme” säger hon och blickar mot datorskärmen medan hon ger mig en artikel om hur man diagnosticerar olika rörelsebaserade sjukdomar.

Jag önskar jag kunde säga något. Hon älskar det här. Hennes själ ligger här, i de här pappershögarna, i de höga bokhyllorna med alla pärmarna i. Jag vet ingen som brinner eller brunnit mer. Det är märkligt att det ryms så mycket inspiration i den där lilla kroppshyddan. Hon är fortfarande briljant, trots att hon hunnit fylla 67.  Hon fick en av de finaste utmärkelserna man kan få förra året som kliniker inom hennes gren. Jag läser artikeln och morsan knappar vidare på datorn. Jag iakttar henne medan hon frenetiskt dyker ner bland papprena för att därefter hamra på tangenterna.

Så slår klockan ett och vi tar oss ut i korridoren. Det är fullt med människor. Det ska tas bilder och kramas. Folkgruppen rör sig in i biblioteket där verksamhetschefen håller tal. Han läser en dikt på finska för henne som han memorerat med hjälpligt uttal. Därefter börjar folk hålla spontantal, allt från sekreterarna till överläkarna. Pensionerade professorer som tagit sig långväga hit ursäktar sig och kliver fram med hatten i hand och håller hyllningstal. De pratar om värme, om klinisk brilians och arbetsmoral. Morsan viftar bort allt med komik och river ner några skratt. De säger att hon är en av de största som vandrat i korridorerna. Hon svarar ”På bredden, ja” och sådär håller det på. Men så kommer hennes gamla chef från en arbetsplats långt tillbaka i tiden, en respektingivande nestor som jag vet mor håller högt. Han vankar fram med sin uttalade knäartros och talar vackra ord om hur mamma är som kollega, hur hennes yrkesutövande är en konst. Det brister för henne. Personalen presenterar en alldeles för dyr och stor present. Mor håller själv ett litet tacktal och avslutar som hon brukar göra när hon undervisar ”och se till att undersök patienten ordentligt!” Många skrattar igenkännande, det är fler än jag som blivit undervisade i det här rummet.

Vi hugger in på maten. Det diskuteras knepiga patientfall hejvilt, jag misstänker att det är sällan superspecialister träffas i samma rum såhär. Några ”jamen skicka honom till mig” eller ”jag kollar in i det där på måndag”-överenskommelser görs. Jag får se mor sitta som Jesus vid sista måltiden medan olika kollegor hälsar på henne och i förbifarten konsulterar henne. En sekreterare tar mig åt sidan och berättar hur de uppskattar henne. Vi skämtar lite om att hon aldrig kommer sluta jobba. Jag säger att jag är här för att hjälpa mor bära presenterna. Det är inte alls därför jag är här.

Så droppar folk av en efter en och vi blir kvar på den tomma mottagningen. Jag hjälper sekreterarna och en av mors kollegor att städa av borden. ”Vad fint av er, tack så hemskt mycket, jag tror hon blev jätteglad” säger jag. Jag hittar mor inne på sitt rum, framför datorn. ”Fem minuter, sen kan vi åka” säger hon medan jag packar ihop presentkorgarna och blommorna.

”Mamma, jag vet att det suger” säger jag och lägger handen på hennes axel. Hon reser sig ur stolen och så kramar jag om henne. ”Suger” svarar hon och håller hårt om livet på mig. ”Du anar inte hur kul vi har det här” fortsätter hon och snörvlar. ”Äsch, nu pratar vi om annat.” Sedan tittar vi på några roliga youtube-klipp som jag vet hon kommer skratta åt. Och så pratar vi om annat.

Eftersom hon inte kunde pensioneras ordentligt då det inte finns någon som kan ta över efter henne än så kommer hon jobba vidare som timanställd fram tills vidare på 60%. Men det kommer en dag då hon packar ihop sista lådan från rummet. När hon behandlat sista patienten. Jag vet hur hon kommer känna då.

Låt hjärtat bli mull, men låt oss prata om annat.

Mästaren av rostade mackor

Jobbat av ännu ett av de obligatoriska extrapassen på kirurgen. Som AT-läkare skall man ha två sådana under sin placering, jag lyckades få fem, av nåt härligt misstag. Men det är faktiskt inte bara bajs, jag tycker man lär sig mer på dessa hektiska jourpass än vad man gör under hela veckan. En annan lite smygrolig grej (för mig!) är att jag blivit nominerad av kandisarna till ett handledarpris, för utmärkt handledning förra månaden. Jag vann inte, det gjorde någon professor som handleder kirurgterminen. Jag har bara haft 4 studenter totalt, och är jätteglad över att ha blivit nominerad ens! (Fejkler in i Oscars-kameran)

Min far ringde mitt i helgjouren och undrade om jag kunde vara toastmaster på hans 80-års fest i december. Han är så härligt gammal att han blir stressad av telefonsvarare och uppger alltid sitt fullständiga namn. Han försöker låta som en maskin av någon outgrundlig anledning också, som för att förhöja den formella komponenten av att prata med en maskin. ”Det här är …… …… som ringer och önskar telefonkontakt.”

Han är så fruktansvärt fin, både som pappa och rent generellt. Jag hämtar mycket inspiration från honom i mitt jobb. För mig är han en liten sötfarbror som blir rosig om kinderna när det är extrapriser på basmatvaror i Konsum. För många andra är han skräckinjagande i sin respektfulla framtoning. De flesta av mina flickvänner har varit rädda för honom i början. ”Det känns att han varit chef” brukar de säga. Folk jag träffar i jobbet kallar honom den ”famösa” och annat trams. Han hänger som porträtt på ett annat sjukhus och ser sträng ut. Jag brukade gå förbi hans porträtt när jag jobbade där som undersköterska förut och hälsa på väg in till jobbet varje morgon. Det var lite mysigt på nåt sätt, även om han såg sträng ut.

Klart jag kommer vara toastmaster åt sötpappa. Jag var det åt sötmamma på hennes 60-års fest för några år sedan. Det var en trevlig tillställning, hon hade hyrt huvudstadens största gaykör som framträdde otroligt proffsigt. Jag minns hur hon presenterade dem som ”Jag har jobbat som konsultläkare på venhälsan för homosexuella under 15 års tid och det kan jag säga er, inget luktar så gott som nybadad bög.”

Jag kommer från en mycket speciell familj, det vågar jag påstå. Inte speciell på det extra kromosom-sättet. Jag gillarom allihopa. Det skulle ni också gjort om ni var jag, men helt ärligt, hur hade det sett ut?

Väggen

Tarmar, pungar, gallblåsor och bukspottskörtlar fyller mina dagar på kirurgen. Jag hittar inte peppen att läsa extra hemma. Har exakt 5 veckor kvar nu på det här ”blocket”, men vem räknar?

Till råga på allt har jag fått 5000 kronor för lite i lön den här månaden, och det är precis tillräckligt mycket pengar för att jag måste orka hålla på och tjafsa om det med nån random löneadministratör.

Det är höst ute och det är tänkt att man ska uppskatta höstfärgerna den där dagen när det inte regnar, ni vet. Att uppskatta hösten innebär till stor del att uppskatta frånvaron av hösten. Man uppskattar att sitta inomhus när det är ruggigt ute. Ja, gudars så härlig hösten är.

Nä, nu ska jag snart sova för snart går jag extrajour (icke-frivillig) utöver min 40 timmars vecka. Det hör ju till.